Olof Duriksson

Från Isterengewiki

Hans Majestät Konung Olof Duriksson, född 1900, är kung av Wal sedan 1917 och ledare för landets kommunistparti. Hans största bedrift som kung sägs vara att omedelbart efter sin kröning förkorta landets namn från Wallionunionen till Wal, då unionen hade upplösts ett par år tidigare.

Olof har inte framträtt offentligt sedan 1988, och vissa kritiker påstår att han är död, eller aldrig ens har existerat.

[redigera] En räddare i nöden

Året var 1916 och den en gång så storslagna Wallionunionen var ett minne blott. Året innan så hade Nian, Tossi och Deress varit de sista av länder att bryta sig ur unionen och landet nuvarande gränser var fastställda. Wallionerna led av en stor depression och svält. Regeringen kritiserades starkt och man krävde handling.

En kritiker som väckte stor uppståndelse var unge Olof Duriksson. Olof var aktiv i landets kommunistparti och menade att det som krävdes för att rädda landet var att regeringen skulle avgå och överlåta styret av landet till honom. Med sitt valspråk någonting att äta, någonting att dricka så fick han stora delar av det svältande landet på sin sida.

Regeringen vägrade givetvis att gå med på Olofs krav, men när det stod klart att 90% av landets befolkning stötte Olof så hade de inte längre något val, och den 1 januari så kröntes Olof Duriksson till kung över Wallionunionen i huvudstaden Wsill. Efter sin kröning så förklarade han ett nytt kapitel i landets historia, och för att symbolisera det så förkortade han landets namn till Wal. En handling som han hyllas för än idag.

[redigera] Miljoninsamlingen

Miljoninsamlingen gick ut på att man skulle få tio kronor av staten.

I slutet av 1970-talet så var Wals statskassa nästan slut, och när Olof Duriksson firade 60 år som regent 1977 så startades därför den berömda miljoninsamlingen och tian på bilden till vänster gavs ut. Miljoninsamlingen gick ut på att om en person lyckades spara ihop en miljon tior, så fick man en extra tia av staten. Man bevisade att man nått målet genom att skicka in alla tior till riksbanken - och de skickade i sin tur tillbaka 1000001 tior.

Det var inte så många som lyckades spara ihop så mycket pengar, men detta fick befolkningen att skicka in alla pengar de hade, i hopp om att det var en miljon de sparat ihop. Dessa pengahögar som inte uppnådde kraven behöll banken, och statens ekonomiska resurser ökade avsevärt.

Efter detta har samma trick använts av många walliska företag. De uppmanar folket att skicka in en stor summa pengar, för att kunna vinna ett pris. Men eftersom stora summor blir så svårräknade, p.g.a. den låga "högsta-valören" på sedlar, så räknar många fel, och företagen tar sig rätten att behålla pengarna när de inte når upp till vad som efterlysts.