Calsån
Från Isterengewiki
"Calsån" är en av Isterenges mest kända serier, skapad 1979 av bröderna Olle och Kalle Stenstet.
Serien handlar om den tolvåriga pojken Calsån som får vara med om de mest otroliga äventyr.
- För serietidningen med samma namn, se Calsån (serietidning).
Innehåll |
[redigera] Den första tiden
Sommaren 1979 flyttade familjen Stenstet ut från stan till en stor bondgård på landet. Den nya miljön på gården med alla djur, fordon och byggen var inspirerande för barnen, som började utveckla nya typer av lekar. De byggde lådbilar och kojor - gropar och trädkojor på sommaren och snögrottor på vintern. Redan i slutet av sommaren 1979 skapade yngste sonen Kalle, 3 år, sitt alter ego, karaktären Calsån. Det började egentligen med att han lekte Karlsson på taket -Astrid Lindgrens berömda figur vars böcker filmatiserats 1974 och därigenom säkert bidragit till mycket inspiration. Kalles bror Olle, 8 år, bistod sin lillebror i lekarna, och tillsammans började de utveckla Calsåns världsbild. Från att bara ha kunnat flyga med hjälp av sin propeller på ryggen fick Calsån alla tänkbara superkrafter och eftersträvansvärda egenskaper; Han var starkast i världen, odödlig, rik, kunde trolla, världens tuffaste, snabbaste, stöddig, slogs, och var "vetare", dvs han visste allt i hela världen. Han var 12 år, bar alltid keps, rökte, svor, knarkade (åtminstone den allra första tiden) och hade rymt hemifrån och bodde nu i sina egenbyggda kojor. Dessa var 'Kojan i trädet' när vädret tillät, annars i sitt underjordiska rum som han kallade för sin "Underjorden". Om vintrarna bodde han i ett stort uppvärmt hus, 'Vinterhuset'. Calsån var född på Mullen - en molnlik "blablet" bortom planeterna, belägen i universums allra yttersta utkant. Så småningom kom han ner på jorden, till kontinenten Isterenge. Olle fungerade till en början som någon slags regissör och assistent till Kalles lekar. Hans uppgift var t.ex. att se till att Calsån hade en fungerande propeller och att det fanns cigaretter tillgängligt, i form av fimpar, vilket snart ledde till fimpförbud på gården. Men Olles allra största och viktigaste uppgift den första tiden var att bygga Calsåns hem, kojan i trädet.
Den första utvecklingen som Calsån genomgick är lite svårt för Olle och Kalle att redogöra för, eftersom inget dokumenterades under de första 1 1/2 åren, men han förlorade i alla fall sin gula propeller ganska snart, och kunde flyga utan den, och han fick efternamnet Bärjlund. Olle blev alltmer involverad i lekarna, och snart behövde han ett namn på sin karaktär. Han hade enorma svårigheter att hitta ett lämpligt namn för personen som blivit så viktig för Calsån - den ständiga följeslagaren, men efter att ha sprungit upp och ner för källarkullen upprepade gånger och prövat en massa olika namn kom han till insikt. Han kunde inte heta något annat än Joel, så var det bara. Joel fick bli Calsåns motsats - svag, rädd, feg, lättsårad och "troare", dvs trodde en massa saker, men hade alltid fel. Dessutom var han två år yngre, allt för att Calsåns oslagbarhet skulle framstå som ännu tydligare. Men Joel var inte den enda rollen som Olle spelade. Ibland behövde Calsån någon mognare, händigare och mindre sjåpig person vid sin sida, därför kom Christer till, som oftast kallades för Busslärn. Namnet är en ihopdragning av 'Bussläraren' och han körde buss, jobbade på bilverkstad och ibland även som träslöjdslärare i skolan. Det blev Busslärns uppgift att bygga de fordon som Calsån ställde upp i olika racertävlingar med - de fantastiska motorsupederna. Med en motorsuped kunde Calsån uppnå ofattbara hastigheter, trots att den inte var större än en vanlig trampbil. Calsån vann förstås alltid och hans medtävlande som oftast var Flåsis och Stelis fick nöja sig med 2:a och 3:e pris. Om vintrarna var det enda lämpliga fordonet sparkstöttingen, som Calsån kallade för buss eftersom den hade ett passagerarsäte. Calsån tog sig fler och fler efternamn efter sina stora bedrifter (främst alla segrar i racertävlingarna) och det slutgiltiga namnet löd 'Calsån Bärjlund BFK Segrare'.
Allt eftersom lekarna med Calsån, Joel och Busslärn fortsatte, uppkom en mängd bifigurer. Susilia var en liten 5-årig flicka som knyckte godis från affären, och förstörde med avsikt dyrbara prylar som t.ex. klockor och kikare. Hon gick verkligen Calsån på nerverna, så om hon hade oturen att möta honom, så kunde det hända att hon blev rullad i en tunna och nedspolad med vatten. Calsåns våld mot Susilia avtog något när lilla Kris kom in i bilden. Hon var liten som en docka, och bara 4 år. Henne torterade Calsån på de grymmaste sätt, utan någon särskild anledning. Kris huvudsakliga roll i Calsångänget var egentligen som offer för Calsåns vrede. Calsån hade en stor beundrare i Sara, 11 år. Hon hyste en förbehållslös kärlek till honom, och till en början hände det att Calsån visade sin kärlek tillbaka, men senare övergick det i ett oresonligt hat mot henne. Trots all kränkning och allt handgripligt våld svalnade aldrig Saras känslor för Calsån. Liksom Kris uppträdde hon väldigt passivt, och det var egentligen Calsån, Joel och Susilia som stod i händelsernas centrum.
Lekarna utvecklades så småningom till återkommande episoder. I takt med att Calsåns kontinent Isterenge expanderade så övergick lekarna till att bli tv-avsnitt i Isterengesk tv. Calsån hade gått från att själv ha levt i Isterenge, till att istället spela huvudrollen i kontinentens största tv-program. Calsån var ett oerhört populärt barnprogram i början av 1980-talet, och episoderna presenterades alltid efter en given mall. Avsnittet började med att Calsån och Joel slängde upp torr jord i luften så att de skymdes bakom dammolnet, samtidigt som de ropade: "Dammi Dammi Vet inte var vi är!" Sedan spelades Calsåns signaturmelodi "Här kommer Calsån, han är glad". I första scenen visslade alltid Calsån några toner, och i den sista drack han läskeblask i sin koja i trädet innan han gick och lade sig för kvällen och skrek "BLÄ!" När avsnitten inte handlade om kojbygge eller tävlingar med busslärns motorsupeder så kunde det vara långa episoder där man fick följa Calsån som kröp i långa gångar i sin underjorden, det skildrades mycket noggrant på många olika platser. Det var också vanligt att Calsån var nära att dränka Kris, som fick spelas av en tygdocka. Sedan kastade han henne mot en garagevägg så hon blev platt som en pannkaka. På våren då det var lerigt på gården, så handlade många episoder om milslånga vandringar i de leriga landskapen i Trampinjon, som var en del av Isterenge. Eftersom Olle är fem år äldre än Kalle så är den han som bäst minns innehållet i avsnitten. Kalle spelade även i rena soloavsnitt, som oftast var mer stillsamma historier. Ett av dem gick ut på att Calsån satt i sin underjorden och bakade rödavinbärskakor till Sara, som han gräddade i en liten ugn.
[redigera] De första Calsånböckerna
Efter en uppsjö avsnitt, som ägnats massvis med timmar, så hade Calsåns värld expanderat och blivit så omfattande att Olle och Kalle fick svårt att hålla reda på allt, och detta ledde till repriseringarna, som kan ses som det första försöket till att dokumentera berättelserna. Vissa avsnitt som Olle och Kalle tyckte blivit särskilt lyckade, eller som skildrade viktiga förändringar i Calsåns liv, fick gå i repris. 'Calsån badar' som handlar om när Calsån och Joel badar i badkaret, och Calsån stannar med huvudet under vattnet i tre timmar, uppfyller kanske inte något av dessa kriterier, men den episoden blev ändå repriserad varje gång som Olle och Kalle skulle tvätta sig i badkaret. Ett klassiskt avsnitt handlade om när Calsån mötte den frågvisa gamla gubben "Inte visste var han bodde" -han som aldrig kunde lära sig att Calsån bodde i sin underjorden. Calsån blev så irriterad av hans frågor att han trollade honom osynlig. En annan ofta repriserad episod skildrade när Calsån träffade Joel för första gången och hälsade med frasen "Tjena Joel" eftersom han såklart redan visste vad Joel hette. Några andra episoder som Olle och Kalle ansåg vara värda reprisering var bl.a. "Calsån och 12-åringarna", "Calsån och skåningarna" och "Roten". Ibland svek minnet och det blev svårt att få till repriserna lika bra, trots flera försök. Då hette det att originalkopian hade brunnit, och man hade tvingats rekonstruera avsnittet utan förlaga, därav det lite sämre resultatet. Detta hände flera gånger, bl.a. med "Calsån och Inte Visste Var Han Bodde".
Nästa steg i dokumentationsprocessen skedde i mitten av 1981 då Kalle fick för sig att teckna ned fyra Calsånepisoder i bokform. Inspiration till formatet och upplägget kom främst från de populära barnböckerna om Alfons. Skillnaden var att teckningarna innehöll pratbubblor enligt seriemanér, men med endast en bild per sida kom de ändå att uppfattas mer som bilderböcker än som serier. Böckerna var omkring 15 sidor långa, och det satte standarden för detta format som skulle komma att bli omåttligt populärt. Historierna som Kalle valde att teckna var "Calsån och Inte Visste Var Han Bodde", "Calsån badar", "Calsån träffar Joel"' och "Calsån åker till Joel". Alla dessa var klassiska avsnitt som redan hade hunnit repriseras ett flertal gånger i tv, så valet att nu låta dem återges i bokform föll sig ganska naturligt. Olle och storasystern Lotta var snabba med att följa upp bokutgivningen med egna titlar, och snart satte en omfattande produktion av Calsånböcker igång av de tre tecknarna. I många fall var det klassiska tv-episoder som nedtecknades, t.ex. "Calsån föds", "Calsån rymmer", "Calsån bygger alla sina kojor", "Calsån och 12-årigarna", "Calsån och Skåningarna". Tack vare att de sänts i repris upprepade gånger så fanns historierna kvar färskt i minnet. För att skilja de helt nya berättelserna från de nedtecknade klassikerna markerades de senare med just "Klassiker" på omslaget. Till en början hjälpte Olle oftast till med textningen och färgläggningen av Kalles böcker. De första Calsånböckerna satte mallen för Calsångängets frisyrer och färger på kläderna. Joel fick sin karaktäristiska långa utpekande lugg, inspirerad av Rockabillyns frisyrtrend. Han hade till en början gröna byxor och blå tröja, medan Calsån hade blå byxor och röd tröja och keps. För att spara tid gick man så småningom över till att använda samma färgpennor till både Calsåns och Joels kläder, endast blått och rött, och det uppdiktades en historia om hur Joels byxor blåst iväg och att han nu blev tvungen att gå runt i sina röda långkalsonger. Susilias mun målades med samma tjocka röda penna, och därmed hade hon fått sina karaktäristiska stora läppar.
Allt eftersom Calsån och utvecklades och förändrades, så började Olle och Kalle fundera kring hur deras gamla Calsån betett sig på sin tid. Han med propellern, eller han som mest bara gjorde busstreck hela dagarna, sköt med ärtrör och slangbella på de vuxna. En del gamla episoder repriserades ju kontinuerligt, men de ville på något sätt bevara de gamla Calsånkaraktärerna på ett mer beständigt sätt. Därför fick Calsån sina bröder, som bodde kvar på Mullen. Den yngsta var 0 år och den äldsta i övre tonåren, och dessa hette alla Calsån följt av något efternamn. De besatt varsin superkraft, men 'Calsån Berglund BFK Segrare' besatt alla krafterna tillsammans. Det blev aldrig riktigt utrett exakt hur syskonskaran såg ut i detalj, den kunde bestå av allt från 13 till 21 stycken, men några av bröderna utmärkte sig lite extra. Calsån på taket (8 år) hade kvar sin propeller på ryggen och axlade rollen som ursprungs-Calsån, medan Calsån Bärjlund (9 år) skapades i ett försök att återuppliva busfröet som funnits runt 1980. Calsåns äldre bröder porträtterades ofta med den rutiga gubbkeps med tryckknapp, som ansågs vara huvudbonaden som bars i början. Bröderna figurerade flitigt i de allra tidigaste böckerna, men så småningom sköts de åt sidan av nya figurer, och dök bara upp i någon enstaka bok då och då. Kalson Kalson (2 år) fick en egen tidning 1983, men den lades ned efter endast 3 nummer. Calsån Bärjlund däremot, fick mycket tidigt sin egen bokserie. Redan 1981 tecknade Kalle en berättelse som hette "Calsån Bärjlund och Bussläraren". Historien utspelar sig på vintern, och det är lite svårt att hänga med i vem som är vem, eftersom både Calsån Bärjlund, Busslärn och Calsån Bärjlund BFK Segrare figurerar - alla tre med keps, och dessutom tycks det som om kläderna skiftar färg från en sida till en annan. Vid en noggrannare granskning så framgår det dock att det är ytterjackor och täckbyxor, samt gröna fodrade kepsar som används i scenerna som utspelar sig utomhus. Både Sara och Inte Visste Var Han Bodde dyker upp på en sida i boken, och på sista sidan är det Calsån Bärjlund BFK Segrare som skriker "BLÄ" i sin underjorden, så det är uppenbart att de båda bokserierna hängde mycket tätt samman.
TV-serien och bokutgivningen började nu gå hand i hand. Det avsnitt som just sänts i tv gavs med stor sannolikhet ut i bokform veckan efter. En stor mängd nya karaktärer tillkom. Olle och Kalles syster Lotta, som från början inte var särskilt involverad skapade nu flera nya karaktärer, t.ex. 'Söta Sov Klara' som somnade och svimmade stup i ett. 'Vita fjädern' var en indianflicka som inte gjorde mycket väsen av sig innan hon snabbt försvann ut ur serien igen. Lotta tecknade Calsån nr. 6-9 men sedan kom hennes böcker ut väldigt sporadiskt, medan Olle och Kalle fortsatte flitigt. De första Calsånprylarna började produceras runt årsskiftet 1981/82. Det var grytunderlägg i plast och kasperdockor av papier maché. Med dockorna spelades det upp pjäser med Calsångänget där de agerade mot gamla kasperdockor som tillverkats långt före Calsåns tid, bl.a. Robin Hood. Lotta ville ha med sin gröna tygdocka som hon sytt några år tidigare. Den hade inga armar, men en lång mantel, och kallades för "Mungken". Han fick spela rollen som Susilias låtsaspappa i pjäserna och därmed var han införlivad i berättelserna och dök upp även i böckerna. Det kom senare fram att Susilias riktiga pappa (Torbjörn) åkt in i fängelse sedan Susilia förstört hans ovärderliga dokument som han hade tagit med sig hem från jobbet för hemarbete. Ytterligare en av Lottas karaktärer var Joel II som var Joels tvillingbror. Han hade sitt ursprung i tv-episoderna. Från början var det Lottas rollfigur vid de tillfällen hon agerade stand-in för Olles rollfigur Joel. Hennes version av Joel uppfattade Kalle inte riktigt på samma sätt. Förmodligen framställde hon honom som lite väl korkad och dumdristig, men det löstes genom att hennes figur fick bli en egen karaktär, som senare även kunde spelas av Olle. Olle minns t.ex. ett tidigt avsnitt då Calsån och Joel II hade problem med ett stort snöberg bredvid Susilias affär. Joel II:s utseende härstammar från kasperteatern - till hans insatser användes nämligen en trasig gammal kasperdocka med ett stort hål mitt uppe på huvudet. Det visade sig att Joel II var svårt handikappad på grund av en allvarlig hjärnskada, och det förklarade och spädde på hans knäppa agerande.
De flesta Calsånböckerna var fortfarande alla uppbyggda på samma sätt, med en bild per sida. Men då och då dök det i Kalles böcker upp en liten extraruta på sidorna, som var oproportionerligt liten i förhållande till sidans huvudbild. Detta kan ses som ett tecken på att han läste mycket serier. Olles sidor innehöll ganska snart ofta fler än en bild, han tillämpade tidigt seriens berättarteknik på Calsånböckerna, med de karaktäristiska uppstaplade rutorna. Vid sidan av Calsånböckerna började Olle och Kalle rita mer renodlade serier -berättelser på 1-2 A4-sidor uppdelade i smårutor. De skapade en mängd olika seriefigurer (Plumpken, Sumpen, Lilla Oskan, Vampyrer mfl) och samlade sidorna i album betitlade 'Blandat Hipp och Happ'. Det dröjde inte länge förrän de ville testa att få in Calsån i seriealbumsformat, och påbörjade några album men upptäckte snart att de inte gick att fylla då bilderna från Calsånböckerna inte upptog mer än en enda albumsida. De insåg att det behövdes längre äventyr än historier på 15-20 bilder för detta ändamål.
Arbetet med det första lite längre äventyret startade med hjälp av några lösblad som Kalle tecknat med lösryckta bilder ur olika Calsånberättelser som ännu inte kommit ut i bokform. De saknade helt text men bilderna var uppstaplade intill varandra i rutor. Den äldsta av dem var tecknad redan 1981 och handlade om när Calsån och hans bil föddes på Mullen ur en tunna. En annan skildrade när Calsån anlade en asfaltsväg intill den knöliga lerväg som Inte Visste Var Han Bodde hade gjort. En tredje om hur Calsån blir anfallen av ett levande skelett en dag när han kommer hem till sin underjorden. De två sistnämnda tecknades om av Olle och Kalle tillsammans och ingick i ramberättelsen "Calsån och Inte Visste Var Han Bodde 2" som gavs ut som Calsånbok nr. 27 i början av 1982. Med sammanlagt 40 bildrutor fördelade på 25 sidor skvallrade detta nummer om att Calsån framöver skulle komma att uppleva längre äventyr, berättade i ett mer renodlat serieformat. I detta nummer figurerade de flesta av Inte Visste Vad Han Boddes alla bröder för första gången. Alla med ett namn som antydde vad de hade svårt att minnas: Inte visste vad han hette, Inte visste var han var och Inte Visste Vad Farligt Var. De flesta av de 27 första Calsånböckerna gavs också ut på ljudkassett i episoder där man blandade ren uppläsning med viss dramatisering. Nämnas från denna tid bör även målarböckerna, den märkliga Blomboken, som var en slags tv-tablå i vilken det angavs kanal och sändningstid för olika Calsånavsnitt, samt Calsåns skelettböcker där enstaka bilder från planerade böcker publicerades.
[redigera] Massproduktion av böcker
1982 producerades Calsånböcker i ett rasande tempo. Tyvärr blev kvaliteten ibland lidande då kvantiteten gick före. De numrerades löpande, och det bestämdes att nummer 100 skulle vara den allra sista boken, och den skulle heta Calsån dör. Det var planerat att han rätt och slätt skulle dö och bokserien skulle avslutas i och med den boken. Ganska tidigt (nr 28, Susilia bygger en rymdraket respektive nr 51, Joel har kalsonger) figurerade Joel och Susilia i sina egna böcker utan Calsåns medverkan, och det konceptet återkom vid upprepade tillfällen framöver. I nummer 43 (Susilia på dagis) visade Susilia upp nya karaktärsdrag som efter hand kom att överskugga i stort sett hela hennes övriga personlighet under en lång tid; hennes besatthet av kiss och bajs och snor, och hennes uppenbara problem med gaser i magen. Hennes roll som den motbjudande karaktär Calsån helst ville undvika förstärktes därmed ytterligare. I den korta extraserien "Susilia går till doktorn" i slutet av boken skildras dessutom för första gången hur hon tvingas gå till doktorn för att få sina läppar nedklippta, eftersom de vuxit - ett sedan dess ständigt återkommande tema i Susilias berättelser. Många nya figurer hade den senaste tiden gjort entré då många i Calsångänget fick nya, egna vänner. Sopis var en öldrickande gubbe som bodde i Busslärns soptipp, Busslärns fick även en medhjälpare på verkstan som hette Bärtil. Kris nya kompis hette Priti, och hon var lika liten som Kris. Tillsammans kunde de smida planer och reta gallfeber på Calsån och Joel, och Kris blev därmed inte helt hjälplös längre -hon blev nåt mer än bara slagpåse. Joel fick en alldeles egen kompis som hette Nina, och Susilia fick en ny bästis som hette Anna. Hon var 8 år och figurerade endast i Susilias soloserier, och var i motsats till Susilia en prydlig och städad flicka som Susilia lärde upp med sitt ohyfsade beteende. Liksom Mungken och Joel II härstammade hon från kasperteatern. Calsånbok nr 42, 'Mungken gör fel', är något så ovanligt som en soloserie med Anna - Susilia lyser med sin frånvaro. Mungken är här någon slags betjänt åt Anna då hon ska tvätta håret, och historien är med största sannolikhet hämtad direkt från en pjäs med kasperdockorna. Även en soloserie med Sara finns från den här tiden, 'Sara fyller år' var en kort extraserie som publicerades i Calsån Bärjlund nr 3, trots att Calsån Bärjlund inte var med något alls. Joels familj utökades med ännu fler tvillingbröder, de var snarare tilingar: Joel 3, Joel 4, Joel 5, Joel 6, Joel 7, Joel 8, Joel 9 och Joel 10. Några figurer som aldrig tog sin in i seriernas värld var Stor-Stefan, Lill-Stefan och Odobi - de figurerade endast i tv-serien.
I samband med att Calsån flyttade från det fysiska Isterenge in till seriernas Isterenge, flyttade Olle och Kalle in i Isterenge som Calsåns tecknare. Detta var inte helt oproblematiskt, kunde de verkligen bo i Calsåns kontinent? Det löstes till en början genom att "Fabriken" som var den stora byggnad där de allra populäraste Isterengeska serierna producerades, låg precis på gränsen till Sverige, och på översta våningen av den enorma fabrikskolossen stack det ut som ett litet loft, och där inne satt Olle och Kalle och tecknade, omgiven av svensk luft. Men lite senare när när Isterenges slutgiltiga karta ritats, så kom fabriken att placeras i Itrambis huvudstad Strömsbro, i sydvästra Isterenge.
Det dröjde inte länge förrän Olle och Kalle nådde fram till sitt mål, att ha tecknat 100 Calsånböcker. Året var fortfarande 1982 och de ville absolut inte lägga ner verksamheten redan, så de fick ändra sina planer. I 'Calsån dör' trollar Calsån av någon outgrundlig anledning sig själv till en vanlig dödlig, och tar sin k-pist och skjuter sig i huvudet. Medan han går omkring i ett halvt levande tillstånd och väntar på döden kommer lyckligtvis en av hans bröder förbi och trollar honom levande igen, och bokserien kunde fortsätta. Man satte ett nytt mål på 200 böcker och bestämde att nr 200 skulle heta "Sista Calsån". 103 Calsånböcker hann produceras under 1982, samt 3 böcker med Calsån Bärjlund, och som om det inte var nog så startade Olle och Kalle ytterligare två bokserier under året med samma format och upplägg. Den ena var Bärtil och Bollen, som handlade om två figurer som på många sätt påminde om Calsån och Joel. Äventyren utspelade sig främst under vinterhalvåret, och ibland gästade faktiskt Calsån och Joel serien, men något utbyte i motsatt riktning förekom aldrig. Det allra första Bärtil & Bollenäventyret var faktiskt en lång ljudinspelning som var med på Calsåns sagoband, en historia som aldrig kom ut i tecknad form. Den andra och kanske viktigaste nyheten var Susilias egen bokserie som var banbrytande av den anledningen att historierna utspelade sig före alla tidigare Calsånhistorier, närmare bestämt 1974, och böckerna påstods även ha getts ut vid den tiden. Olle, som tecknade den första boken, tog fram ett helt nytt utseende för Susilia till denna bokserie. Hon var mycket längre, grövre och klumpigare, närmast grotesk, och stämde nu utseendemässigt bättre överens med sin karaktär som ju nyligen genomgått rätt stora förändringar. Calsån, Joel och Kris var flitiga gäster i Susiliaböckerna, alla med nya unika utseenden anno 1974. Calsån, t.ex. hade en mycket längre skärm på sin keps, och i det första numret får man vara med om en viktig milstolpe i hans liv, nämligen när han röker för första gången. Nya figurer introducerades exklusivt för dessa "gamla" böcker, som kompisen Nilsson, Susilias mamma Sulvia, och pappa Torbjörn som ännuu inte åkt in i fängelse.
[redigera] Gamla Calsån
Familjen Stenstets förebilder vad gällde serietecknande var framför allt de belgiska mästarna Hergé, Peyo, Franquin och Morris. I början av 80-talet gavs det ut mycket av tidigare opublicerat material med Olles och Kalles favoritserier, och deras tecknade hjältar visade sig härstamma från äldre tider än vad de tidigare insett. De fascinerades mycket av att få se gamla utseenden på karaktärerna, från seriens allra första årgångar. Detta bidrog säkert till allt skissande på hur Calsån kunde ha sett ut i gamla serier, som hittills varit okända. Det finns bl.a. förslag av Kalle på hur en 60-tals-Calsån hade sett ut, och Olle gick så långt tillbaka som till 1920 med en av sina skisser. Det fanns ett stort behov av att gå vidare med detta fenomen, och eftersom Susilias bokserie blivit en sådan succé bestämde sig Olle och Kalle för att låta även Calsån få sin egen historiska bokserie, som skulle tecknas parallellt med de ordinarie böckerna. Historier som utspelade sig för länge sedan hade visserligen redan förekommit en hel del i klassiker och återblickar som "Calsån köper sin keps" och "Calsån köper sin bil" -Man hittar även årtal kring tidigt 70-tal angivna på omslagen till Calsån Bärjlunds klassiker, men nu gick man ett steg längre och planerade att ge ut hela årgångar av Calsånböcker från 70-talet. Det bestämdes till en början att bokserien hade startat 1975, men ganska snart flyttade man starten ytterligare två år bakåt, till 1973. Böckerna hade utkommit med 16 nummer per år (Nr 1 1973, Nr 2 1973 osv) ända fram till mitten av 1981, då de ersattes av den löpande numrerade serien. Nu tillät sig Olle och Kalle att experimentera med Calsåns utseende och karaktär. Vid varje årsskifte mellan 1973-1979 ändrade han totalt utseende och färger på kläderna. Den enda igenkänningsfaktorn var kepsen som han alltid bar. Även Olles och Kalles stilar varierade något sinsemellan. Det uppdiktades nya historier om hur Calsån träffade Joel, Susilia och Garmo (Inte Visste Var Han Boddes egentliga namn) för första gången, och periodvis dök nya figurer upp i rollen som Calsåns bästis - Olle 1976, Erik 1977, Fredrik 1978 och Tård 1979. Både Fredrik och Tård hade figurerat i Calsånböckernas klassiker tidigare. Omvälvande förändringar av den här typen hade varit omöjliga att genomföra med den etablerade, samtida Calsån. Vissa särskilt omtyckta klassiker från den ordinarie bokutgivningen repriserades i de äldre numren, t.ex. Calsån träffar Joel (nr 11 1979), Calsån gungar (nr 2 1977) och Roten (nr 14 1973). Detta skulle befästa dessa berättelsers status som tidlösa mästerverk.
Karaktärsmässigt betedde sig 70-tals-Calsån mer som den slangbellsförsedda buspojke han ursprungligen var tänkt som när han skapades. Under de flesta åren på 70-talet rökte han inte, 1977 tuggade han istället på ett grässtrå, och besatt inte sina superkrafter förrän han ätit av de suspekta starksockerbitarna som låg gömda i stråt. Olle och Kalle lade ned extra mycket arbete på dessa berättelser. Kvalitetskraven var så högt ställda att de inte lyckades slutföra en enda årgång med alla sina 16 nummer, värst drabbat är 1977 där hela 10 nummer saknas. Det kan bero på att i just den årgången skulle böckerna framställas mer som serietidningar än som bilderböcker, så sidorna var uppdelade i flera rutor. Förutom huvudserien skulle dessutom en reprisserie från 1974 läggas till, komprimerad för rutformatet. Med andra ord - mycket jobb för ett enda nummer. Kvaliteten på de ordinarie böckerna urholkades en aning då deras bokserie inte gavs lika mycket uppmärksamhet längre. Allt oftare tecknades numrena där av ersättarna Plätten och Korven, vars berättelser drog åt det extrema hållet med ovanligt bisarra inslag och överdrivet våld. Dessa namn var i själva verket inget annat än signaturer som Olle och Kalle använde sig av när de inte riktigt kunde stå för materialet. I samma veva som de första böckerna från 70-talet tecknades, kom i den löpande numreringen Calsån nr 130 ut - Jag Calsån. Detta nummer var med sina 40 sidor en rekordlång bok, där alla sidor dessutom var uppdelade i serierutor. Den innehöll främst reprisserier av Olle och Kalle, både från 1981 då Calsånboksutgivningen startat, och även från olika år på 70-talet. "Jag Calsån" ses numera som ett viktigt led i utvecklingen mot Calsåns serier i framtiden. Lotta medverkade också en hel del, men istället för att teckna skenbart gammalt material så skapade hon "Nya Calsån" som var en modernare variant, mer anpassad till det samtida modet. Hela Calsångänget hade ändrat utseende totalt i de tre serier hon tecknade för numret.
Olle och Kalles intresse för serier ökade konstant och de startade vid sidan av Calsån nya tidningar och figurer på löpande band: Tiziboo, Lotti, Otto och Pecka, Riddar Silversköld för att nämna några. I det mer Calsånlika bokformatet tillkom tidigare nämnda 'Kalson Kalson', samt 'Snibben och Blöjan'. Den senare utgjorde yterligare ett exempel på äventyr som utspelades i en utpräglad vintermiljö. Ylle och Alle var två andra nya figurer, signerade Plätten & Korven, och även deras historier var snö- och vinterrelaterade. Lotta startade sin egen Susiliatidning, i vilken hon presenterade Susilias familj med nytt utseende, precis som hon tidigare gjort med "Nya Calsån". Här hade Susilia även fått en lillebror och en hund. Tidningen lades emellertid ned redan efter ett nummer. Lotta startade även Joel II:s egen tidning, som dock blev lika kortlivad den.
Hösten 1983 satsade Olle och Kalle stort på marknadsföring, och tog hjälp av deras vän Carl för att starta Calsåns Fanclub Massor av nya Calsånprylar tillverkades, som nyckelringar, lerfigurer, lego, klistermärken, filmisar, affischer, adventskalendrar och sällskapsspel. Även Susilias Fanclub startades parallellt - hennes popularitet hade ökat avsevärt sen lanseringen av "gamla" Susilia och hennes egen bokserie. Hon stod alltmer på egna ben och behövde inte längre Calsåns draghjälp. Samarbetet med Carl blev emellertid inte så långvarigt och tyvärr så förskingrade han Calsånbok nr. 112 "Calsåns bästisar". Olle och Kalle vill minnas att detta var en av de allra mest vältecknade och påkostade Calsånböckerna, men ingen har sett den sedan hösten 1983 och de har tvingats ge upp allt hopp om att få återse den. Det gavs också ut två musikkassetter med Calsån och Susilia. På "Calsån Rock och lite annat plock" sjöng Olle och Kalle i rollerna som Calsån och Joel nyskrivna sånger varvat med gamla kända rocklåtar med nyskrivna texter som handlade om Calsångänget. Självklart var Calsåns egen signaturmelodi med som första spår. På "Susilia Band" var det istället Susilia och Anna som sjöng om sånt som berörde dem. En tredje musikkassett var betitlad "Odobis musikaliska song-band" men finns tyvärr inte bevarad. Tanken på att ge ut sånger med Calsån och de andra hade uppkommit redan 1982 efter att de spelat in "Calsåns melodifestival", en kassett som även Lotta medverkade på.
[redigera] Serier i rutor
Trots att Olle och Kalle inte på långa vägar slutfört årgångarna med "gamla Calsån" så dröjde det inte länge förrän de valde att flytta bakåt Calsåns debut ytterligare, ända till 1968. Det visade sig nämligen att Calsån hade publicerats i den Isterengska veckotidningen "Vi här hemma" under fem år innan hans egen tidning startade, med en halv- eller helsida per tillfälle, och samtliga sidor skulle nu publiceras i bokform för första gången, under titeln "Här kommer Calsån". Formatet krävde att berättelserna anpassades ännu mer till strikta seriesidor, vilket Olle och Kalle tyckte var bra i sin strävan bort från barnboksformen. Många historier fick därmed ett för serier typiskt berättarflöde, som ledde fram till en humoristisk slutkläm - Detta med "skämtserier" var nytt i Calsånsammanhang. Självklart fick Calsån och alla de andra nya utseenden för denna tidsperiod, och återigen uppdiktades berättelser om hur Calsån träffade Joel, Olle, Erik och Tård. En stor skillnad var att här umgicks de alla samtidigt, i ett stort gäng. Ett mindre antal soloserier med Susilia förekom också, liksom en ny berättelse om hur Calsån träffade henne för första gången. Även Sara blev en ny bekantskap, och under den här perioden var Calsån riktigt förälskad i henne. Det hade han ju varit i början av sin karriär så därför ansågs det lämpligt att låta det skildras i dessa serier. Kris och Anna figurerade inte här, de förblev oskapade fram till 1974 respektive 1975. Den omtyckta klassikern "Roten" repriserades ännu en gång, och påstods nu ha uppkommit redan 1970.
Arbetet med den mycket omsorgsfullt tecknade "Här kommer Calsån" hade startat i slutet av 1983 och pågick för fullt under hela 1984. Lotta bidrog med en serie till samlingen, som handlade om Vi här hemmas största konkurrenttidning "Minitexten". Hennes Calsånserier är ganska lätträknade, men när hon väl tecknade ett nummer var de oftast mycket välgjorda och innovativa. Olle och Kalle hade ibland problem med att infoga hennes nyskapande idéer i deras Calsånvärld. Hon tecknade inte en enda 70-talsbok, men däremot några nummer från 1969 och 1953. Dessa accepterades aldrig av Olle och Kalle som äkta vara, men de införlivades långt senare i Calsånböckernas 300-serie, där numren tilläts avvika ordentligt från normen.
Olle och Kalle kunde inte låta bli att flytta Calsåns debut ännu en gång, fast nu bara ett år bakåt - till 1967. Det visade sig ha förekommit 16 hemmagjorda serier innan den första blivit publicerad i veckotidningen, och nu 17 år senare kom de ut för första gången samlade i två jubileumsböcker, betitlade "Calsån 17 år" volym 1 och 2. Den uppdiktade förklaringen var att när Olle och Kalle åkte hem på sommarlov från Fabriken, så hittade de i sitt rum gamla serier som de glömt bort. Serierna publicerades när de återvände till jobbet på hösten. I den allra första serien träffar Calsån och Joel Susilia för första gången (igen) när hon flyger omkring i en trälåda. I en serie träffar Calsån Fredrik, och Roten repriserades en tredje gång. I dessa serier hade Calsån en propeller på ryggen som fälldes ut genom ett tryck på magen. Ännu en ursprungsegenskap som Olle och Kalle återupplivade i skenbart gamla serier. Berättelserna i "Calsån 17 år" var även dem tecknade i serierutor. Kvalitetsribban höjdes för varje gång Olle och Kalle påbörjade nya Calsånprojekt, och de här jubileumsböckerna arbetade de med från och till under två år.
[redigera] Calsåns nya serietidning
Vid sidan av Calsån och Susilia fortsatte Olle och Kalle att utveckla en mängd andra seriefigurer, och de inriktade sig dels på korta skämtserier, dels på längre äventyr. En stor dagstidning utlyste på våren 1985 en serietävling för allmänheten, vilket sporrade Olle och Kalle ännu mer. De skickade in mängder med bidrag; serier de tecknat med Ur Skafferiet, Thule, Abdulla, Viktor från Trampinjon, Konrad Katt, Vicke, Kapten Franz mm. Calsån ansåg de vara lite för barnslig och uttjatad för detta ändamål - kanske var det dags för honom att ta ett steg tillbaka och lämna plats åt lite nya karaktärer. Men efter att framgångarna i serietävlingen uteblivit, insåg Olle och Kalle att de förmodligen prioriterat fel denna gång, och snart hade de satt upp nya mål för Calsån, som skulle innebära stora förändringar. De ville ge ut Calsånserier i en så riktig serietidning som möjligt, endast tecknad i svartvitt så den skulle gå att massproducera i kopieringmaskin. Kvaliteten på såväl tekniken som berättelserna skulle vara så pass hög att den kunde konkurrera med etablerade serietidningar på marknaden. Nu skulle massor av sidor fyllas och för att snabbt få igång produktionen så återanvände Olle och Kalle flera av sina serier som de skickat in till tävlingen. Olle tecknade om det påbörjade äventyret med Vicke så den kom att handla om Calsån istället, i Calsån och kloakligan. Abdullas smålustiga serier på fyra rutor stöptes om till "Calsåns djungelliv". Serierna om den lata bonden "Viktor från Trampinjon" gav upphov till "Calsån som bonde". Kalle ritade om några av sina korta skämtserier med Konrad katt och Kapten Franz, som blev "Obetalda räkningar" och "Kak-Dags" med Calsån. En hel del humoristiska kortserier från "Här kommer Calsån" och "Calsån 17 år" tyckte de också höll måttet och tecknades om dem i det nya formatet. Kalle tecknade även om ett par Calsån- Joel- och Susiliaserier från 70-talsböckerna, och detta lade grunden till tidningens mellanlånga historier på 3-4 sidor.
Detta lånande och plockande från så många olika håll ledde till att Calsån förlorade större delen av sin identitet på vägen. Hans ålder blev svårdefinierad, vistades i helt nya miljöer, och han förlorade alla sina superkrafter eftersom det inte gick att skriva spännande äventyr så länge de fanns kvar. Istället fick han för första gången brister, och tilläts begå dråpliga misstag i humoristiskt syfte. Han slutade röka, svor inte längre, var inte lika aggressiv, utan betedde sig mer som vem som helst. Han var återigen förtjust i Sara, som fått ett helt nytt utseende, och en ny roll som Kris storasyster. Denna uppfräschning ansåg Olle och Kalle vara nödvändig för att kunna fortsätta utveckla sin figur.
Det dröjde med utgivningen av de nya serierna. Olle och Kalle ville ha en tillräckligt stor mängd material färdigt före starten för att de sen skulle kunna uppehålla en jämn utgivningstakt. 1986 beslutades att formatet på nya tidningen skulle vara 168,32x260,35 mm, som var standard för många andra tidningar, och för att ge alla sidor ett enhetligt uttryck framtogs en mall för sidornas upplägg, med 6 rutor per sida. Serierna de hittills tecknat för tidningen var i A4-format och fick redigeras om med hjälp av kopiator, sax och lim, vilket tyvärr ledde till en hel del olyckliga beskärningar, men som tur var sparades originalen orörda.
[redigera] Tv-serie och tidningsutgivning
Medan Olle ägnade sig helt åt Calsånseriens nya format, så fortsatte Kalle att parallellt teckna i det gamla bokformatet, såväl Calsån- som Susiliaberättelser. Han hade svårare att helt släppa taget om den mindre tillrättalagda karaktären. Eftersom kraven på perfektion inte var lika högt ställda gick det att experimentera mer i berättandet och tecknandet. Några enstaka av dessa historier ansågs hålla måttet för tidningen och tecknades om, t.ex. Calsån och Kris, ursprungligen publicerad i Calsånbok nr. 195. I den berättelsen är Calsån nära att hugga Kris med en yxa, en råhet som litegrann avslöjar att den är hämtad från Calsånböckerna. En annan arena där Calsån visade upp sina gamla takter var i den nya filmatiseringen, som startade sommaren 1987. I sammanlagt sex Calsån- och två Susiliaavsnitt inspelade 1987-1990 kunde Calsån återigen trolla, han svor och rökte och plågade Kris som aldrig förr. En av Olles och Kalles ambitioner var att återskapa de gamla tv-avsnitten så intakt som möjligt, men de fick lov att byta roller för trovärdighetens skull, så Olle, som nu var 16 år spelade Calsån och 11-årige Kalle tog sig an rollen som Joel. Tre avsnitt fick en längd på närmare 30 minuter och dessa var "Calsån & Joel lagar kojan" (1987), "Calsån & Joel & Kris" (1989) och "Calsån möter Inte Visste Var Han Bodde" (1989).
Olle och Kalles två småsystrar hade börjat teckna sina egna Calsånberättelser och fick efterhand allt större ansvar vad gällde utgivningen av de gamla småböckerna. Då Olle eller Kalle gjorde en bok skedde det allt oftare under olika pseudonymer - hastverk av medvetet sämre kvalitet med utflippade historier. Det kunde dock hända att sådana berättelser kunde tecknas om till Calsåntidningen, som t.ex. nr 239 varifrån både 'Calsån trollar' och 'Calsån spottar' hämtats. Det uppsatta målet på 200 nummer överskreds och man brydde sig inte om att sätta ett nytt tak denna gång. Systrarna medverkade i tv-serien som Susilia och Kris, två rollfigurer som de växte in i, och som när de blev personifierade utvecklades till mindre hjälplösa karaktärer som var kapabla att retas och hämnas på Calsån. Detta märks även i de tecknade serierna, särskilt de som tecknades av småsystrarna. Julia och Josefin kunde ibland framställa Sara och Susilia som två bästisar, och denna den idén fördes vidare till Olle och Kalles serier så småningom.
Inspirerad av sina bröder gav sig Julia, den äldre av systrarna, på att teckna ett antal svartvita mycket humoristiska skämtserier mellan 1989 och 1991. De bestod av fyra rutor per sida med en tydlig slutpoäng, men Olle och Kalle tyckte ändå inte riktigt att de tecknarmässigt platsade i deras nya tidning, så de samlades istället ihop och bildade Calsånbok nr 226 (Calsån och skämtet) utan någon större eftertanke. Ett av skämten, "Joel cyklar" tyckte dock Olle var så bra att han tecknade sin egen version av den. Kalle fick en idé att åter höja kvaliteten på småbokserien och gjorde ett modernt vältecknat nummer i färg. Nummer 3 1988 - senare införlivad i bokserien som nr 253 - innehöll en längre serie i rutor om när Calsån åker till rymden. Men detta koncept blev kortvarigt - Olle var snabb att övertala Kalle att teckna om äventyret till den planerade Calsåntidningen istället. 1989 skedde åter en uppryckning i och med att systern Julias böcker blivit alltmer genomarbetade, och Kalle prioriterade under en period småböckerna före Calsåntidningen. Berättandet i rutor hade blivit en vana och behölls i Kalles böcker från denna tid. Efter nummer 300 hade dock den negativa utvecklingen gått så långt att böckerna oftast bara bestod av ett enda A4-ark vikt på mitten, t.o.m. omslagen hade alltså rationaliserats bort. Men emellanåt tecknade Kalle en och annan Calsånbok på det gamla sättet, och han gjorde också en insats att försöka slutföra alla halvfärdiga gamla böcker, bl.a. "Boken om Calsån", ett rekordtjockt reprisnummer på över 70 sidor. Ett intressant avsnitt i det numret var stillbilderna från de första tecknade filmerna om Calsån, som sades vara från 1966, alltså ett år äldre än de äldsta serierna. Dessutom publicerades teckningar på Calsån så pass gamla som från 1965!
Till utgivningsåret 1990 tyckte Olle och Kalle att det äntligen blivit dags att börja trycka upp serietidningen. De lyckades fylla fem 28-sidiga nummer, men när de fått provtrycken var de ändå inte riktigt nöjda. Innehållet kändes för tamt. Det var först nu när de kunde överblicka allt material i sin helhet som de insåg vilken trist figur Calsån blivit. Tidningen bestod mestadels av korta skämtsekvenser, med en Calsån de inte längre kände igen. Dessutom var vissa detaljer inte helt perfekta, bl.a. så var äventyren uppstyckade i alltför många delavsnitt, och de hade inte lyckats med att framställa en förminskad bild som skulle visa nästa nummers omslag på baksidorna. Utgivningen avbröts och skjöts upp på obestämd framtid. Skulle drömmen om en riktig Calsåntidning gå i stöpet?
[redigera] Tidningens revansch
Olle och Kalle gav som tur var inte upp. De bestämde sig för att genomföra en rad hälsosamma förbättringar. Olle, hade hittills bara tecknat ett enda längre äventyr för nya tidningen - Calsån och kloakligan. Nu bestämde han sig för att återuppta arbetet med två spännande äventyr han påbörjat, men som legat orörda i byrålådan i fem år, och det resulterade i "Calsån i Vilda Västern" och "Calsån i trollskogen". Trollskogen var en berättelse som Olle verkligen brann för - den hade påbörjats i ett speciellt Calsånalbum redan 1982, men aldrig slutförts. "Vilda Västern" förekom i flera olika versioner, dels som en dramatisering på ljudkassett från 1985, dels som Calsånbok nummer 34 från 1982 (Calsån åker till Dalton), och även som ett unikt album i färg tecknat av Kalle 1985. Olle valde dock att göra sin helt egna version av denna klassiska berättelse där Calsån åker 100 år tillbaka i tiden och möter bröderna Dalton. Kalle å sin tur hade redan tre olika äventyr till tidningen, men de var alla förhållandevis korta -bara runt 10 sidor vardera. Nu tecknade han ett lite längre äventyr, Calsån och ficktjuven som blev 19 sidor långt. Inspiration till äventyret fick han av en annan seriefigur som han tecknat mycket för under den senaste tiden; Simon. I ett försöka att koppla äventyret till Calsån lät han honom bära sina originalkläder, äppelknyckarbyxor och rutig gubbkeps. Denna utstyrsel hade inte förekommit i tecknad form förut, men det var Calsåns kostym innan de röda och blå kläderna fastställdes i och med första boken. (På fotot från 1980 kan man dock se ett försök att efterlikna dessa plagg).
Bifigurerna skulle också få en större roll. Eftersom Calsån blivit så ointressant fick man fokusera på de mer karismatiska karaktärerna istället och låta dem spela huvudrollen. Det blev soloserier med Susilia, där hon tilläts fisa, knycka och förstöra igen. Joels hund Schwischen hade bara förekommit i en serie tidigare, men nu lyftes han fram och fick en mer framträdande roll. Sara fick tillbaka sitt gamla utseende med den fylliga frisyren, i Olle och Kalles strävan mot de ursprungliga karaktärerna. Det gick dock inte att få henne att bli mer handlingskraftig, trots att de hade den ambitionen. Hon har alltid varit en av de mest anonyma vännerna vars enda roll verkar vara att förstärka egenskaper hos mer spännande karaktärer. Det blev allt vanligare med 2- och 4-sidors historier, ett tecken på att man ville återgå till Calsånböckernas standard på 12-20 bilder. De längre äventyren däremot, tycktes fortfarande vara förbehållna endast Calsån och Joel. Olle och Kalle var förmodligen omedvetet styrda av de stereotypa könsrollerna som var rådande inom seriekulturen.
Så var det äntligen dags. Det senaste året hade varit väldigt produktivt, och nu hade Olle och Kalle material för hela 9 st. 28-sidiga nummer färdigt. Det blev tre nummer 1991 och sex nummer 1992. Tidningen blev en enorm succé, tack vare de nya riktlinjerna. Av alla karaktärer som figurerat i Calsånböckerna var det endast en handfull som representerades i nya tidningen - Calsån, Joel, Susilia, Sara och Kris utgjorde ju Calsångänget och därför var det naturligt att det mesta kretsade kring dem. Busslärn och Susilias mamma figurerade i någon enstaka serie. Utöver dessa tillkom en hel del nya figurer. Faster Beda hade följt med från "Viktor från Trampinjon"-serierna när Olle tecknat om dem till Calsånversioner, hunden Schwischen fick sitt stora genombrott, och den snikne ficktjuven hade importerats från Kalles serier om Simon. Busis var med i en 3-sidorsserie i det första numret 1991, och en ny bekantskap för Calsån. Han hade varit flitigt förekommande i böckerna om Calsån Bärjlund, fast då med ett lite annorlunda utseende - nu hade han blivit misstänkt lik Tård. Olle och Kalle tillät sig mixtra och manipulera sina skapelser i syfte att få till en så bra serietidning som möjligt. Inte Visste Var Han Bodde presenterades i nummer 2 1991 i sällskap med de övriga huvudpersonerna, men han dök inte upp i någon serie sedan, trots att han figurerat så ofta i Calsånböckerna. Kanske framstod han som lite för udda, och svår att bygga begripliga historier kring.
Allt eftersom Olle och Kalle blev äldre insåg de mer och mer att den superhjälte de trodde sig ha skapat i barndomen kanske inte var den bästa förebilden man kunde tänka sig. I själva verket hade Calsån betett sig riktigt osympatisk i sin strävan efter att få vara världens tuffaste. Att han väljer att slå Kris med anledningen "att det är enklare att slå de minsta" var väl i själva verket oerhört fegt? Och hur tufft var det egentligen att ideligen förödmjuka sin bästa vän? Medan Olle och Kalle i serietidningsvarianten nu valt att tvätta bort allt detta, kunde de i den mer tillåtande småbokserien driva med den gamla Calsån och låta honom få vara en riktig antihjälte igen. I Calsån och Tjyven (1989) t.ex. så tar Calsån fast en tjuv men behåller allt upphittat stöldgods själv. I Calsån åker pulka (1994) haglar sarkasmerna över Joel som intet ont anande visar upp sin nya pulka.
1991 gjordes den allra sista historieomskrivningen, när Olle och Kalle påstod sig ha hittat ännu äldre serier från 1967. Dessa publicerades som Calsån nr 284 och 285, och det var tydligt att man här försökte återskapa ursprungs-Calsån från 1979 utifrån Olles tidigaste minnen av honom. Liksom han gjort i Kalles serie om ficktjuven ikläddes Calsån här sina rutiga originalkläder, och den ena serien baserades på en verklig händelse när hans lilla motorcykel blev stulen. Än idag är brottet ouppklarat. I samma serie bor Calsån i en mycket mindre och lägre trädkoja mellan två björkstammar, också detta överensstämmer enligt Olle med förhållandena som rådde i de allra första Calsånavsnitten.
Susilias karismatiska personlighet, var tacksam att jobba med, och medan Olle och Kalles alla övriga småbokserier lagts ner för länge sedan så hade bokutgivningen med Susilia fortsatt parallellt med Calsånböckerna under hela tiden, dock i mindre omfattning. I början av 90-talet blev förhållandet det omvända under en period, när utgivningen av Susiliaböcker fullkomligt exploderade. Kalle producerade mycket nytt, och tecknade samtidigt om en rad gamla klassiker. Småsystrarna Julia och Josefin startade sin egen Susilia-bokserie som uppnådde hela 34 nummer, producerade mellan 1992 och 1994.
